#0100

I torsdags deltog jag i en slags debatt/diskussion kring fildelning som min vän Amalia (bland annat) varit med och arrangerat. Jag har lite funderingar efteråt.

Till att börja med:
Mycket av den kultur vi idag konsumerar åtnjuter statligt stöd i någon form. Alltså finansieras produktionen med våra gemensamma pengar. Därigenom har vi alltså till en stor del redan betalat för verket med våra gemensamma pengar och fildelning på en skala som uppnår värdet av det statliga stödet anser jag vara fullt rimligt.

Argumentet att småbolag drabbas hårdast har jag aldrig fallit för. De mindre bolagen har aldrig arbetat i samma skala och där är det snarast en egen drivkraft och inte pengar som är målet. Jag passade därför på att fråga representanten för det mindre bolaget som fanns där om han märkt av något. Svaret var väldigt undanglidande och jag kan inte se det som något annat än att han inte märkt något nedgång. Dessutom verkade det inte heller som att han levt på de pengarna sedan tidigare.  Det tycker jag säger tillräckligt. De här lagarna arbetar inte för honom. De arbetar för de stora.

Frågan är dessutom vad som ska vara den viktigaste drivkraften? Att tjäna pengar eller viljan att skapa? Personligen tycker jag att det känns otroligt cyniskt att bara drivas av pengar. Det brukar sällan sluta väl.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0