#005 - Senaste tidens utökningar av skivsamlingen
Tänkte att jag kunde göra någon slags lista över hur samlingen utökas, vecka efter vecka. Dels för att hålla ordning på det själv, men också för att folk kanske kan tänkas hitta en del guldkorn (typ).
Jag börjar dock längre tillbaks än en vecka, och startar med den 12:e juli, när Cosy Recordings körde releasefest för Erik Halldéns nya album på Sugar Bar. En av de roligaste utekvällarna på länge. Det hela inkluderade en Johan Hedberg med (mycket) annorlunda backtracks, en vansinnesdansande kontorist som fick sällskap av ett helt gäng andra. De två i särklass roligaste ögonblicken var när Johan Hedberg stannar upp mitt i låten och den dansande stannar, han spelar, hon dansar, han stannar - hon stannar. Lite som när man var liten och hade en lek där man skulle stå blickstilla när musiken tystnade. Det andra var när Erik Halldén en bit in i spelningen säger något i stil med det här: "Ni behöver inte stanna här för att vara artiga, ni får gå till baren om ni vill", varpå dansgänget går iväg. Erik utbrister sedan "äntligen".
På releasekvällen kändes det obligatoriskt att köpa Eriks nya album, "Memories, Oh The Memories". Det låter helt annorlunda jämfört med tidigare. Little Big Adventure-singeln som gavs ut tidigare skvallrade om vart ljudbilden skulle ta vägen, och det var inte alltför oväntat mot ett mer välproducerat håll. Musiken är fylligare och nästan lite mer catchy än tidigare också, inte alls något negativt. Och Saltsjö-Duvnäs (som i en nyversion avslutar skivan) är och kommer alltid vara en fantastisk låt.
Samma kväll släpptes även The Budgies skiva "Teatercaféet" (tänkt som något slags avslut antar jag). Först åtta nya låtar, sen åtta stycken från gamla ep:s och till sist två outgivna. Fan vad twee. Köptes den med, tyvärr hade jag efter det här inte några pengar, så jag vet fortfarande inte så mycket om hur Blackberry Wine låter. Två eps med sistnämnda släpptes också.
På Rip It Up sålde Fraction Discs skivor, och jag passade på att minska min festivalbudget något genom ett köp beståendes av Northern Portraits allt igenom fantastiska ep "The Fallen Aristocracy", släppt på Matinée. Smiths! Kinks! Så låter Northern Portrait och de är så jävla, jävla bra.
I Värmlandsbro köpte jag dessutom ett begagnat exemplar av Biff Bang Pow!:s "The Acid House Album", en samling av singlar och alternativa versioner och lite sådant. Northern Portrait har nog lyssnat på det här också. Jag är väldigt nöjd med det här fyndet.
#004
I gårdagens SvD kultur utropades balearicans död i en artikel om Nordpolen. Det här skulle enligt skribenten (Välbekante Carl Reinholdtzon Belfrage) vara följden av Coldplays senaste album och att folk som hört Skimret skulle bli överraskande över en annorlunda ljudbild på albumet som ges ut senare i sommar. Artikeln visar enligt mig mest på två saker; 1. Reinholdtzon Belfrage har den dåliga smaken att ta Colplay på för stort allvar och se dem som något slags riktmärke för vilken väg kulturen och musiken ska ta. 2. Han underskattar folks åsikter om Nordpolen. Jag har i vilket fall som helst aldrig hört hans musik definieras med ordet "balearisk" framför. Det kanske har hänt, idiotiska definitioner på musik har skrivits. Den senaste jag minns var när Magnetic Fields senaste album Distortion definierades som synthpop. I konvolutet till skivan står texten "No synths".
Skulle det finnas ett reellt hot mot genren "balearica" så är det att begreppet snart kommer urvattnas. Det här på grund av att scenen är just allt annat än död. Nya band och artister dyker upp ofta. Läs digfi och räkna antalet gånger du läser något som tagit sitt namn från en spansk ögrupp i medelhavet. Jag har alltid varit en stor älskare av atmosfärisk musik och tänker inte för en sekund klaga på den scen som vuxit fram. Men det kommer alltid en tidpunkt när saker rämnar. En av de senaste scenerna som jag tänker på och som nu verkligen kan anses vara definitivt död var den nyuppståndna "punkfunken" som kom i svallvågorna av Franz Ferdinand. Bloc Party var de största medtävlarna och rönte framgångar, The Rapture räknades också till scenen. I sonics skrevs det om koklockor. Men i hungern efter ännu mer dök också en del riktigt uselt upp. Band som The Departure och White Rose Movement till exempel. De senaste antagligen mest kända i Sverige för att ha ställt in varenda spelning som de haft inbokad (och det var några stycken). Tillsammans med svaga uppföljarskivor av både Bloc Party och The Rapture bidrog allt det här till att den här scenen till sist tog död på sig själv, helt enkelt genom att till slut inte kunna leva upp till förväntningarna.
Det är en sån här liknande situation jag kan tänka. Nu har vi Studio, Air France, Boat Club och The Bridal Shop som väl kan ses som starten på det hela. The Embassy är scenens urfäder och ideologiska källa, tillsammans med TTA som stått som beskyddare och inspirationskälla med sitt Sincerely Yours (Tänkte ni förresten på att det enda band som getts ut där av de jag räknade upp var Air France?). En ny våg har tillkommit nu som håller scenen vid liv, Private Stash, prds, Hwasser och Force Majeure. Det här fenomenet som tjatats om som något "svenskt" (tänker på sonics recension av "yearbook 2") har nu fått sällskap av utländska artister. A Mountain Of One fanns där tidigare men fick den stora uppmärksamheten här först i samband med Studio och de andra. Att inte Low Motion Disco ännu hypats sönder är för mig dock ett mysterium.
Nu är vi inne i den andra vågen. När den tredje kommer, det är då vi kan ställa oss frågan om det håller. Just nu vet jag bara att det vi redan hört, sett och upplevt är odödlig popmusik.
#003 - Buffet Libre Rewind
Ett väldigt roligt projekt med 80-talscovers och nya remixer! Bjuder på nytt med svenska akter som Friday Bridge, Cloetta Paris, Social Services, PYT Band In Box med mera, med mera. Det finns egentligen hur mycket som helst att välja mellan. Allt är gratis!
http://www.buffetlibredjs.net/rewind1.php
#002 - Boat Club - Memories (Panache Remix)
#001
Jag har försökt många gånger med att göra en blogg på det här viset, knutit handen i fickan och tänkt att nu jävlar. Sen har absolut ingenting hänt, absolut inget. Jag skrev två pappersfanzine förut, Entertainment #1 och Entertainment #2. Ingen av de är väl något av det fagraste världen har skådat men jag fick ändå till en fin liten rad med intervjuer som jag känner mig lite stolt över. Den här nya bloggen vill jag ska: 1. Bli läst. Helst åtminstone 2. Ligga till grund för fler framtida pappersfanzine. Jag har alltid velat skriva, men jag är inte på något sätt upplagd för att bli författare. Folk i min omgivning vet att jag ibland talat om att bli konditor. För några veckor sedan lyssnade jag på ett program i P1, där de tog upp skillnaden mellan en konditor och en kock. Konditorn skulle enligt de diskuterande vara mindre kreativt lagd. Det kändes på något sätt talande. Jag kan skapa, men bara utifrån något där jag vet vad som faktiskt existerar. 3. Slutligen, jag ska hitta någon att dela det här med, senare. På så sätt kanske det här inte självdör på en gång. Jag vill ju verkligen det här.
I mitt första inlägg tänkte jag plåga er som tröttnat på fotbolls-em. Jag såg en reklam förut på någon tv-kanal, minns inte vilken, där de gjorde reklam för Absolute Football Anthems. Banden hette saker som Markoolio, Elias Ft. Frans och inte minst Norrlands Gulds Em-Låt. Har fotboll dåligt rykte för att såna här låtar skapas? Jag går ju mycket på fotboll, favoritlag säger jag inte här även om många vet. Inget skapar så mycket badwill som fotbollslag. Musiken på matcherna är en kombination av listettor som ska kännas alternativa (Kent), fotbollsrock till hyllning för hemmalaget och klassisk arenarock.
Men allt är inte bara skräp som behandlar ämnet fotboll. Fem av mina favoriter:
1. New Order - World In Motion
Det här är i mitt tycke den absolut bästa låten i ämnet. Englands VM-låt från 1990 gjordes av inga mindre än New Order. Innehåller egentligen allt, ett snyggt housepiano, rappen om att "de kan fånga mig om jag kan" och stora hejaklackskörer i slutet. Det här är allt det som låtar som Campione eller In Med Bollen KUNDE ha varit men inte är. Och kolla bara på videon, har någon någonsin sett bättre ut i en fotbollströja än Bernard Sumner i början av den här? I think not.
http://youtube.com/watch?v=4nQItOROYlc
2. The Charade - Dressed In Yellow And Blue
Det går inte att säga att det är en fotbollslåt i dess egentliga bemärkelse. Den saknar alla tendenser till svulstighet och fylleskrål utan är mer en söt poplåt som handlar om svenska landslaget.
3. Los Fastidios - Antifa Hooligan
På många sätt en rak motsats till ovanstående. Det här är fotbollsrock. Jobbigt tillgjord röst, och vädjar till enklare (och kanske även sämre) sidor hos människan. Men jag kan inte motstå den eftersom en rad favoritlag syns i videon.
http://youtube.com/watch?v=iQ4jtmHaFHA
4. Half Man Half Biscuit - All I Want For Christmas Is A Dukla Prague Away Kit
Alla har väl velat ha Dukla Prags bortatröja? En låt skriven av riktiga fotbollsfanatiker. De ska en gång i tiden ha tackat nej till ett tv-framträdande eftersom deras favoritlag, Tranmere Rovers, hade match samma kväll. Den här låten har dock fått sitt namn av ett tjeckiskt lag som var framgångsrikt förr i tiden, men numera håller till i division 2. Mest av allt handlar låten dock om barndomen och avund.
5. Tyskarna Från Lund - Global Fussball OK
Den här borde verkligen ha blivit sveriges vm-låt något år. Då hade vi kanske sluppit se bilder på fulla män i fotbollshattar, bar överkropp som skrålar till Markoolio och om öl. Istället en klockren hobbytysk upplevelse, och stor humor att de gör parodi på Nürnberg 47 från filmen G. Dessutom är den anthemisk som en fotbollslåt bör vara, utan att för den skull enbart vara korkad.
http://youtube.com/watch?v=EZ3XlpJqPt0
Slutligen: Ja, namnet på bloggen är från Skimret av Nordpolen.
