#0100
I torsdags deltog jag i en slags debatt/diskussion kring fildelning som min vän Amalia (bland annat) varit med och arrangerat. Jag har lite funderingar efteråt.
Till att börja med:
Mycket av den kultur vi idag konsumerar åtnjuter statligt stöd i någon form. Alltså finansieras produktionen med våra gemensamma pengar. Därigenom har vi alltså till en stor del redan betalat för verket med våra gemensamma pengar och fildelning på en skala som uppnår värdet av det statliga stödet anser jag vara fullt rimligt.
Argumentet att småbolag drabbas hårdast har jag aldrig fallit för. De mindre bolagen har aldrig arbetat i samma skala och där är det snarast en egen drivkraft och inte pengar som är målet. Jag passade därför på att fråga representanten för det mindre bolaget som fanns där om han märkt av något. Svaret var väldigt undanglidande och jag kan inte se det som något annat än att han inte märkt något nedgång. Dessutom verkade det inte heller som att han levt på de pengarna sedan tidigare. Det tycker jag säger tillräckligt. De här lagarna arbetar inte för honom. De arbetar för de stora.
Frågan är dessutom vad som ska vara den viktigaste drivkraften? Att tjäna pengar eller viljan att skapa? Personligen tycker jag att det känns otroligt cyniskt att bara drivas av pengar. Det brukar sällan sluta väl.
Till att börja med:
Mycket av den kultur vi idag konsumerar åtnjuter statligt stöd i någon form. Alltså finansieras produktionen med våra gemensamma pengar. Därigenom har vi alltså till en stor del redan betalat för verket med våra gemensamma pengar och fildelning på en skala som uppnår värdet av det statliga stödet anser jag vara fullt rimligt.
Argumentet att småbolag drabbas hårdast har jag aldrig fallit för. De mindre bolagen har aldrig arbetat i samma skala och där är det snarast en egen drivkraft och inte pengar som är målet. Jag passade därför på att fråga representanten för det mindre bolaget som fanns där om han märkt av något. Svaret var väldigt undanglidande och jag kan inte se det som något annat än att han inte märkt något nedgång. Dessutom verkade det inte heller som att han levt på de pengarna sedan tidigare. Det tycker jag säger tillräckligt. De här lagarna arbetar inte för honom. De arbetar för de stora.
Frågan är dessutom vad som ska vara den viktigaste drivkraften? Att tjäna pengar eller viljan att skapa? Personligen tycker jag att det känns otroligt cyniskt att bara drivas av pengar. Det brukar sällan sluta väl.
#0078
Jag har länge framhållit Svt play som en gudagåva, men allt är ju inte fantastiskt. Faktum är att Svt också bidrar med kulturmord. Jag pratar om Hype.
Hype är ett program där Karin Winther lyckas klämma in klyschorna redan i inledningen.
Sen försöker hon lite fräckt provocera någon gång genom att säga att de har bränt våra licenspengar. Det här är ren humor. Hon säger det på ett sätt som framstår som så otroligt osäkert det bara går med ett tillrättalagt leende. I två av klippen som ligger uppe så handlar det om att luta sig tillbaka och njuta och att det äntligen är torsdag och äntligen är hype. Allt efter en inledningsscen där de filmat hennes ben när hon går omkring.
Provocerande är snarast att programmet är så jävla...svenne. Och de försöker att inte vara det. Allt är så otroligt krystat att det bara är oerhört roligt. Det här programmet kan bli kult på samma sätt som filmen G en gång i tiden var det.
Poäng för en sak dock: vinjetten är träffande.
Från Karin Winther-biografin på sidan:
"24-åriga Karin Winthers liv inom mode-, musik- och klubbvärlden är som hämtat ur en härlig chic lit-roman."
Ett tips nu när det ska göras nya Åsa-Nissefilmer:
"Kjell Bergqvist, Robert Gustafsson och Karin Winther i filmen Åsa-Nisse åker till Sao Paulos modevecka."
Hype är ett program där Karin Winther lyckas klämma in klyschorna redan i inledningen.
Sen försöker hon lite fräckt provocera någon gång genom att säga att de har bränt våra licenspengar. Det här är ren humor. Hon säger det på ett sätt som framstår som så otroligt osäkert det bara går med ett tillrättalagt leende. I två av klippen som ligger uppe så handlar det om att luta sig tillbaka och njuta och att det äntligen är torsdag och äntligen är hype. Allt efter en inledningsscen där de filmat hennes ben när hon går omkring.
Provocerande är snarast att programmet är så jävla...svenne. Och de försöker att inte vara det. Allt är så otroligt krystat att det bara är oerhört roligt. Det här programmet kan bli kult på samma sätt som filmen G en gång i tiden var det.
Poäng för en sak dock: vinjetten är träffande.
Från Karin Winther-biografin på sidan:
"24-åriga Karin Winthers liv inom mode-, musik- och klubbvärlden är som hämtat ur en härlig chic lit-roman."
Ett tips nu när det ska göras nya Åsa-Nissefilmer:
"Kjell Bergqvist, Robert Gustafsson och Karin Winther i filmen Åsa-Nisse åker till Sao Paulos modevecka."
