#0061 - Favoriter bland återutgåvorna plats 9.
Ok, så mellan plats tio och plats nio har det tagit ungefär ett halvår. Men nu är det dags, och plats nio är...
Echo and the Bunnymen - Crocodiles (25th anniversary edition)
Bandets debutskiva och helt klart en av de bästa postpunkskivorna från den första vågen under början av 80-talet. Här är de fortfarande råa och lutar mer mot punk och goth än senare under karriären när de börjat närma sig det svulstiga "big sound" som kom att definiera 80-talet. Ett annat av genrens storheter, The Chameleons producerade albumet. Men till skillnad från de flesta andra postpunkband har också Bunnymen en kraftig dos psykedelia insprängd i musiken som gör det luftigt även fast det är en tung skiva. Villiers Terrace är dessutom en av de bästa låtar som skrevs under 80-talet och här finns den dessutom i en demoversion som är ännu råare och intensivare och där det irriterande pianosolot är bortplockat. Livespåren från ep:n Shine So Hard kanske inte är så mycket att hurra över dock. Och att de använt sig av en slipcase borde egentligen leda till dödsstraff.
Den mest intressanta detaljen:
En bandbild på sidan 4 där alla ser ut att vara Whyred-hipsters. Och snodde inte Velour designen till sina stickade tröjor från Will Sergeants tröja?
Echo and the Bunnymen - Crocodiles (25th anniversary edition)
Bandets debutskiva och helt klart en av de bästa postpunkskivorna från den första vågen under början av 80-talet. Här är de fortfarande råa och lutar mer mot punk och goth än senare under karriären när de börjat närma sig det svulstiga "big sound" som kom att definiera 80-talet. Ett annat av genrens storheter, The Chameleons producerade albumet. Men till skillnad från de flesta andra postpunkband har också Bunnymen en kraftig dos psykedelia insprängd i musiken som gör det luftigt även fast det är en tung skiva. Villiers Terrace är dessutom en av de bästa låtar som skrevs under 80-talet och här finns den dessutom i en demoversion som är ännu råare och intensivare och där det irriterande pianosolot är bortplockat. Livespåren från ep:n Shine So Hard kanske inte är så mycket att hurra över dock. Och att de använt sig av en slipcase borde egentligen leda till dödsstraff.
Den mest intressanta detaljen:
En bandbild på sidan 4 där alla ser ut att vara Whyred-hipsters. Och snodde inte Velour designen till sina stickade tröjor från Will Sergeants tröja?
#008
Jag sätter igång med det där jag skulle skriva om "topp tio, extraspår på deluxeskivor".
Plats 10: Joy Division - Unknown Pleasures
Det här är världens, bästa, bästa, bästa skiva i min värld. Den är rå, den är klok, och dessutom lagom goth (utan "rödvinsdrickande på julafton" som ett band som Sisters Of Mercy kan definieras som). Inleds med kanske världens bästa intro någonsin (Disorder). Senare på skivan finns dessutom min favorit-låtföljd, New Dawn Fades, She's Lost Control och Shadowplay. När det gäller originalalbumet i sig är det inget snack om saken, det här är världens bästa skiva. Även om det är väldigt tråkigt och knappast särskilt revolutionerande att utropa den till det.
Deluxeversionen, eller "Collector's Edition" som den heter i det här fallet (Skivbolagen har ju sina namn), kom ut i samband med den flodvåg som Control satte igång. Det är väldigt snyggt paketerat, en dubbel gatefold-digipak, booklet med fina svartvita fotografier på bandet och industristaden Manchester. Det som talar så starkt emot den här skivan är att skivbolaget går ut med en fet lögn på konvolutet. Bonusskivan består av en livespelning som enligt en klisterlapp på baksidan är "previously unreleased". Bläddrar du sedan till sista sidan i konvolutet så kan du läsa, hur tydligt som helst, att spelningen tidigare givits ut på boxen "Heart and Soul". Ett, faktiskt, otroligt fult och rentav töntigt knep att ta till.
Att den här skivan ändå fortfarande kan stoltsera med tiondeplatsen beror på att konserten är helt jävla fantastisk. Joy Division på diverse liveinspelningar låter så mycket intensivare, så mycket råare. Lyssna på valfri version av New Dawn Fades och jämför så blir det förståeligt (dock spelades den ej den här kvällen). Höjdpunkten är när Stephen Morris trumstockar slår an de första takterna i vad som utvecklas till ett knäckande framförande av Transmission.
Mest intressanta noterade detalj: London Records skriver ut texten "FACD 10: A Factory Records Product" trots att det knappast är en riktigt factoryskiva.
Plats 10: Joy Division - Unknown Pleasures
Det här är världens, bästa, bästa, bästa skiva i min värld. Den är rå, den är klok, och dessutom lagom goth (utan "rödvinsdrickande på julafton" som ett band som Sisters Of Mercy kan definieras som). Inleds med kanske världens bästa intro någonsin (Disorder). Senare på skivan finns dessutom min favorit-låtföljd, New Dawn Fades, She's Lost Control och Shadowplay. När det gäller originalalbumet i sig är det inget snack om saken, det här är världens bästa skiva. Även om det är väldigt tråkigt och knappast särskilt revolutionerande att utropa den till det.
Deluxeversionen, eller "Collector's Edition" som den heter i det här fallet (Skivbolagen har ju sina namn), kom ut i samband med den flodvåg som Control satte igång. Det är väldigt snyggt paketerat, en dubbel gatefold-digipak, booklet med fina svartvita fotografier på bandet och industristaden Manchester. Det som talar så starkt emot den här skivan är att skivbolaget går ut med en fet lögn på konvolutet. Bonusskivan består av en livespelning som enligt en klisterlapp på baksidan är "previously unreleased". Bläddrar du sedan till sista sidan i konvolutet så kan du läsa, hur tydligt som helst, att spelningen tidigare givits ut på boxen "Heart and Soul". Ett, faktiskt, otroligt fult och rentav töntigt knep att ta till.
Att den här skivan ändå fortfarande kan stoltsera med tiondeplatsen beror på att konserten är helt jävla fantastisk. Joy Division på diverse liveinspelningar låter så mycket intensivare, så mycket råare. Lyssna på valfri version av New Dawn Fades och jämför så blir det förståeligt (dock spelades den ej den här kvällen). Höjdpunkten är när Stephen Morris trumstockar slår an de första takterna i vad som utvecklas till ett knäckande framförande av Transmission.
Mest intressanta noterade detalj: London Records skriver ut texten "FACD 10: A Factory Records Product" trots att det knappast är en riktigt factoryskiva.
