#004
I gårdagens SvD kultur utropades balearicans död i en artikel om Nordpolen. Det här skulle enligt skribenten (Välbekante Carl Reinholdtzon Belfrage) vara följden av Coldplays senaste album och att folk som hört Skimret skulle bli överraskande över en annorlunda ljudbild på albumet som ges ut senare i sommar. Artikeln visar enligt mig mest på två saker; 1. Reinholdtzon Belfrage har den dåliga smaken att ta Colplay på för stort allvar och se dem som något slags riktmärke för vilken väg kulturen och musiken ska ta. 2. Han underskattar folks åsikter om Nordpolen. Jag har i vilket fall som helst aldrig hört hans musik definieras med ordet "balearisk" framför. Det kanske har hänt, idiotiska definitioner på musik har skrivits. Den senaste jag minns var när Magnetic Fields senaste album Distortion definierades som synthpop. I konvolutet till skivan står texten "No synths".
Skulle det finnas ett reellt hot mot genren "balearica" så är det att begreppet snart kommer urvattnas. Det här på grund av att scenen är just allt annat än död. Nya band och artister dyker upp ofta. Läs digfi och räkna antalet gånger du läser något som tagit sitt namn från en spansk ögrupp i medelhavet. Jag har alltid varit en stor älskare av atmosfärisk musik och tänker inte för en sekund klaga på den scen som vuxit fram. Men det kommer alltid en tidpunkt när saker rämnar. En av de senaste scenerna som jag tänker på och som nu verkligen kan anses vara definitivt död var den nyuppståndna "punkfunken" som kom i svallvågorna av Franz Ferdinand. Bloc Party var de största medtävlarna och rönte framgångar, The Rapture räknades också till scenen. I sonics skrevs det om koklockor. Men i hungern efter ännu mer dök också en del riktigt uselt upp. Band som The Departure och White Rose Movement till exempel. De senaste antagligen mest kända i Sverige för att ha ställt in varenda spelning som de haft inbokad (och det var några stycken). Tillsammans med svaga uppföljarskivor av både Bloc Party och The Rapture bidrog allt det här till att den här scenen till sist tog död på sig själv, helt enkelt genom att till slut inte kunna leva upp till förväntningarna.
Det är en sån här liknande situation jag kan tänka. Nu har vi Studio, Air France, Boat Club och The Bridal Shop som väl kan ses som starten på det hela. The Embassy är scenens urfäder och ideologiska källa, tillsammans med TTA som stått som beskyddare och inspirationskälla med sitt Sincerely Yours (Tänkte ni förresten på att det enda band som getts ut där av de jag räknade upp var Air France?). En ny våg har tillkommit nu som håller scenen vid liv, Private Stash, prds, Hwasser och Force Majeure. Det här fenomenet som tjatats om som något "svenskt" (tänker på sonics recension av "yearbook 2") har nu fått sällskap av utländska artister. A Mountain Of One fanns där tidigare men fick den stora uppmärksamheten här först i samband med Studio och de andra. Att inte Low Motion Disco ännu hypats sönder är för mig dock ett mysterium.
Nu är vi inne i den andra vågen. När den tredje kommer, det är då vi kan ställa oss frågan om det håller. Just nu vet jag bara att det vi redan hört, sett och upplevt är odödlig popmusik.
bara sådär lite lagom pretentiöst den här gången? bra att du ska börja skriva för den där tidingen tycker jag, du har uppenbarligen saker att dela med dig av.
Glöm inte Smith & Mudd och varför inte inkludera Vampire Weekend?
jag gillar det här, du skriver om musik på ett jävligt intressant sätt. oerhört smickrande också att du räknar private stash som en del i den andra balearicavågen.
vad kallar du dig när du dj:ar? har en känsla av att du spelar just sånt som jag gillar att höra när jag är ute.
